Fan....känner jag nu...

Så glad men ändå så ledsen.

Trött på att alltid vara den som känner följande, "Kör på, ta det som det kommer". Skulle det gå åt helvete, ja då löser det sig alltid förr eller senare. Blir det succé och nemas problemas ja då glädjs man åt att man vågade. Varför är man så rädd för motgångar, varför ser man inte lösningar istället för problem? Varför vågar man inte? Varför vågar man inte sätta lite på spel och bara köra på det man tycker känns jävligt roligt och jävligt bra? Varför alltid så rädd för att misslyckas? Du lyckas ju aldrig om du inte testar?


Varför ska allting planeras in i sista sekund? Varför kan man inte bara ta allting som det kommer.


Trött på människor som bara ser det negativa med allt, som inte ens försöker se det positiva. Man skärmar av och ser bara rakt fram, vägrar se annat än rött.

Är det jag som är jävligt naiv, har jävligt mycket go i mig samt är sjukt rastlös och otålig? Eller är det andra människor som är jävligt tråkiga och borde skaffa sig lite mer utav det jag har?

hmmm