Dagen till ära så åker Micke hem i förväg utan mig, jag stannar kvar i bunkeflostrand ett par dagar till pga jobb. Det blir enklast så på många sätt och vis. Dessvärre vet jag inte hur jag ska klara det, deppiga dagar på jobb, deppiga dagar när man kommer hem och ingen som kan liva upp en och få en glad.

Har jobbat i 4 timmar nu och har 5 timmar kvar, snälla någon...vad tiden kryper fram idag. Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska gå snabbare, har inget vidare att tänka på som man ser fram emot heller så man kan inte få den där härliga känslan i magen som gör en så positiv till och mot allt och alla.

Det känns som det är en evighet till Fredag, då jag äntligen slutar på jobb och ska få helt galet mycket semester. Det är ju dock en sak jag ser fram emot, men det känns så långt ifrån så jag får inte "känslan" än.

PUSS