Har ni tänkt på hur allting har förändrats på bara några månader?

Allt är helt splittrat. Vissa flyttar utomlands, vissa flyttar runt i sverige och andra bara i malmö. Vissa bor med sin pojkvän och vissa bor fortfarande hemma. Vissa jobbar, vissa pluggar, vissa är i lumpen och andra gör ingenting. Det man hade med kompisar förr när man gick i skolan det finns inte längre. Även dom tightaste kompisgrupperna/paren har splittras. Alla vill olika i livet, man får nytt umgänge beroende på var man befinner sig, vad man sysslar med osv.

Förr behövde man inte tänka på annat än skolan, knappt det ens. Du kunde göra vad du ville. Ansvar, vad var det? Du behövde ta ansvar för läxor, komma i tid och annat meningslöst som du verkligen gjorde allt utom att ansvara för. Pengarna rullade in varje månad, 1050 klarade man sig jävligt bra på och nu då? Nu får du lägga ner allt kraft på att hitta ett jobb, ett jobb som inte finns med tanke på hur det ser ut i sverige/världen idag. Helt okej om du vill bli telefonförsäljare, bli utskälld varje dag, nejtack! Det är verkligen så att dom enda lediga jobben nu om du inte har riktigt bra kontakter det är telefonförsäljare, du får lön efter hur mycket du säljer...lär ju bli mycket eller hur ;) ? Borde få lön efter hur många som slänger telefonen i örat på dig istället, eller nej det går inte för då hade dom fått betala ut miljonsummor varje månad. Och råkar du ha ett jobb, så dör du för att hitta ett annat? Ett arbete som du trivs på, ett arbete där du får jobba med det du vill, där du har världens roligaste och trevligaste arbetskamrater, ett arbete med lite bättre arbetstider och ett arbete med roligare arbetsuppgifter, ett arbete som är lite mindre jobbigare, där du får en riktigt bra lön osv...inte sant? Pengar? Jo det får man bokstavligen KRIGA för oavsett om man jobbar eller ej.

Man hoppar från skolan till arbetslivet och dom flesta har en bild av arbetslivet som är ganska osund. Dom tror att man kan bli vd för ett företag för att du har jävligt bra betyg eller bara för att om just DU söker just det där jobbet så kommer du få det. Det fungerar inte så, man får börja från botten och jobba sig upp. Det suger och det är jävligt många som inte vill inse detta. Dom börjar jobba och inser ganska snabbt att dom har haft helt fel bild av arbetslivet och slutar pga detta, då dom tror dom ska hoppa in på en av dom högsta positionerna direkt och bara glassa. Hur många vill inse att man får arbeta med skit och ta en jävla massa skit innan man når just den glassiga positionen? Ingen. Det är ingen som pallar för vi är så jävla bortskämda och lata nuförtiden. Får man inte det man vill då skiter man hellre i det. Man är ju van vid att det löser sig ändå.

Jag har jobbat som barnskötare nu i 6 månader och det har varit en jävla pina, jag har vantrivts så fruktansvärt mycket. Jag har inte sovit på nätterna pga att jag har vetat att jag ska jobba kommande morgon. Jag har gråtit mig till sömns pga arbetet och jag har gått och mått så dåligt pga det. Det är fan inte så det ska vara. Man kan tycka att man får göra sånt man hatar trots att man inte vill enbart för att pengarna måste in, men det har jag gjort nu i ca 4 månader. Nu får det vara nog. Jag har bestämt mig för att inte fortsätta som barnskötare. Jag hoppas innerligt att jag kommer in på H&M utbildningen i vår som jag sökt till, jag känner på mig att jag kommer att göra det och gör jag det så ligger väl ett arbete på h&m ganska så nära. Jag ger mig inte, för h&m är min dröm och där ska jag jobba. Det ligger i släkten. Jag har minst sagt gjutna kontakter, men det kan man inte heller lita på. Kan bara hålla tummarna.

Alternativt så får jag föda en unge och bli lite mammaledig, vore också nice. När ungen är 1år typ ger jag bort det till min barnkära kusin karolina. Det blir en kärleksgåva. En nästkusin/syskon till Noah. Jättekul. Grattis!

Du måste börja ta ansvar för ditt liv nu, du måste lära dig allt och det gör du genom att bli självständig och stöta på problem. Problem är det bästa som kan hända en för där finns inget som gör en starkare som människa, man lär sig så otroligt mycket av problem och konflikter. Där finns tusen olika faktorer och du måste lära dig begripa allt. Du kastas in i en okänd värld som du knappt förstår någonting utav. Det är en stor jävla djungel av saker som du måste lära dig och du känner bara hur allting trillar över dig, det är inte konstigt att folk får panik och har kraftiga depressioner.

Det som är mest sorgligt det är nog att man har förlorat så många fina vänner, man har inte tiden längre och inte heller den orken som man hade förr. På vardagarna gör alla olika saker, ingen har speciellt mycket tid över för att ses och på helgerna är dom flesta med sina pojkvänner/flickvänner eller har annat viktigt för sig. Man får det liksom aldrig till att funka.

Det är hemskt att behöva inse det men man håller på att bli vuxen och detta är väl en del av utav det.